ledarskap behöver ledarskap

Är vi på en resa eller vill vi inledningsvis enbart samla alla goda krafter och skapa förutsättningar för att bli så ändamålsenliga och kompetenta som vi önskar. Se det som en bild för lite av varje i debatten just nu. Vart är vårt samhälle på väg? Vart är rättvisan på väg? Vart är skolan på väg? Vart är möjligheten att leva ett gott liv på väg för många? Om vi ska lyckas att skapa bra sammanhang för människor att leva, att vara och verka i, då behövs det någon form av ordning och samspel som fungerar. Om det är kaos hela tiden så blir det jobbigt, stressigt och det drabbar välbefinnandet. Jag tänker så här: Om en verksamhet eller ett helt samhälle ska fungera så behövs det ledning och ledarskap. Det finns också gott om bra ledare i de flesta sammanhang, men det verkar inte räcka. Min fundering är om vi inte måste vidga tanken om vad ledarskap är. Det kanske inte räcker med att det finns en ledare som leder. Om man tar skolan som exempel så är det många gånger en ganska omöjlig uppgift för en skolledare att styra och leda flera hundra människor på ett bra sätt. Ambitionen är ju att skolan ska vara ett bra sammanhang för både elever, pedagoger och skolledning. Därför undrar jag vad det blir för tankar och förhållningssätt om man börjar diskutera ledarskap som något alla i en organisation måste bidra med. I arbetslivet har vi vant oss vid att både säga ledarskap och medarbetarskap. I skolan kanske vi ska fundera på och börja beskriva vad det innebär om vi tänker oss både skolledarskap, lärarledarskap och elevledarskap som nödvändiga roller och funktioner för att verksamheten ska bli framgångsrik och hälsosam. Ledaregenskap finns hos alla mer eller mindre. Leta efter dessa egenskaper och sätt ord på dem. Gör så många som möjligt medvetna om betydelsen och det meningsfulla i att påverka sig själv och sitt sammanhang på ett sätt som gör skillnad i positiv mening. Medansvar är kanske ett gammalt dammigt uttryck. Jag tror att den som får möjlighet, uppmuntran och förmåga att betyda något för sitt sammanhang, gärna gör det och mår bra av det. Det kanske rentav gynnar sådana aspekter som respekt, självkänsla, tillit och stolthet. Det är den sorts unika, icke kvantifierbara värden som ger människan värdighet. Den som fått uppleva det får väldigt lite lust att bråka, kränka eller förstöra för andra. eller vad tror du? Lev välvilligt! /Anders