Skolpolitik behöver Salutogent Ledarskap

Boktips inför julledigheten. Och ett inlägg apropå enfrågelösningen att skolan blir bättre med mer betyg och bedömning. I måndags var det Reinfeldt som höll jultal med budskapet att det bör sättas betyg i årskurs 4. Då kan vi få bukt med flumskolan menade han. En skämttecknare i GP tog upp tråden i en bild där moderaterna nu snott betygen från fp men hotas av C som tänker föreslå betyg från årskurs 1 och kd som tänker föreslå betyg i söndagskolan. Skämt åsido nu till en bra bok som rymmer detta tema.

En av mina favoritförfattare är idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Han är grym på att belysa vår tid och vårt samhälle och vad vi har för oss för att livet ska bli bra. Den senaste jag läst av hans böcker handlar om skolan och kunskapen. Boken heter Hets och det ordet fångar vad författaren tycker sker med skolan. När allt mer fokus läggs på betyg och bedömning så är det uppenbart så, att andra värden får mindre utrymme och betydelse. Det viktiga blir att prestera på en godkänd eller väl godkänd nivå. Betyget är resultatet av det eleven ägnar sig åt i skolan. Det är resultatet, det vill säga betyget som räknas. Och med ordet räknas, menas i betygssammanhang att betygsnivåerna ska vara mätbara/kunna räknas på i siffror. Eftersom allt skolan är till för inte går att värdera i kvantitativa mått så får vi här ett problem menar Liedman. Han pekar på att det blir en obalans i hur vi värderar kunskap. Visst ska vi bli bra på det som behövs för att kunna bidra och vara produktiva i vår yrkeskarriär. Det är också viktigt med kunskap som gör att eleven kan fungera som en god medborgare i ett demokratiskt samhälle. För det tredje bör kunskap vara något som bidrar till lust och glädje för människan själv och dem hon lever med. Ska man få med alla tre kunskapsaspekter så måste man värdera både det uppnådda resultatet och processen på vägen dit. Om man enbart har fokus på resultatet så försvinner lusten vilken är en upplevelse av hur man har det under tiden som tiden pågår. Det kanske rent av är processen som ska vara viktigast?! (utropstecknet är mitt eget). På en föreläsning jag hörde hade Liedman en drastisk liknelse där han sa att: Vad är resultatet av livet?? – jo döden. Alltså bör vi se till att göra livet så lustfyllt det går, sen är det ju försent.Jag anar att du tycker att liknelsen haltar. Jag menar att den i alla fall pekar på betydelsen av att det finns en meningsfullhet där man är och i det man gör. Då uppstår den energi som behövs både för att lära och att vilja lyckas. Liedman menar att ett ensidigt fokus på resultatet/betyget skapar mer leda än lust för de flesta. När betyg och bedömning får den största betydelsen så signalerar det en syn på eleven/människan som känns omodern. Liedman pekar på tre olika epoker eller grundtankar om hur vi ser på människan i skolans sammanhang: 1. Det är den syndfulla människan som måste tuktas. 2. Det är den lata människan som måste fostras till flit och dygdighet. 3. Det är den nyfikna människan som kan stimuleras i sitt lärande vilket då kan bli en målinriktad process. Som min egen slutreflektion efter att ha läst boken menar jag att vi måste ifrågasätta varje sammanhangs förutsättningar och påverkan på både människan och verksamheten. Är det mänskliga förutsättningar vi vill skapa så är det helt klart användbart att ta utgångspunkt i känslan av sammanhang. Där ryms både lusten, förståelsen och människans möjlighet att bemästra sin tillvaro. Alltså, meningsfullheten, begripligheten och hanterbarheten återkommer på många olika sätt. Det är också i högsta grad ett salutogent synsätt att ta utgångspunkt i varje persons resurser och värde. Då kan upplevelsen av goda ”ting” som värdighet, respekt och tillit stärkas. Jag rekommenderar läsning för dig som är intresserad av skola och har funderingar om vad kunskap är. En enklare väg till lite inspiration av Sven-Eric Liedman är att lyssna på honom här: Föreläsning med Sven-Eric Liedman Allt gott! Anders

Salutogent ledarskap, värderingar och förändring

När årets sista månad pågår så handlar mycket om att blicka framåt och planera för 2013. Jag konstaterade igår att jag missat att skaffa en ny pappersalmanacka och det börjar bli fullt på de små extrarader som finns i året dito. Varför har jag en pappersalmanack när jag är iphone-brukare sedan snart två år? Kanske för att bläddrandet och användandet av blyertspenna är både en ritual och en aktivitet som jag trivs med och jag tycker främjar tanken. Kanske ändrar jag mig så småningom och går över helt till digital kalender? Apropå förändring så har det ordet kommit upp ofta på sista tiden. Det handlar om att utveckla och förbättra i organisationer. Då blir det också viktigt att utveckla människor, dvs utveckla ny kunskap eller lära om för att kunna utföra sin arbetsuppgift på ett bättre sätt eller i förhållande till nya krav. Jag är en varm förespråkare för ordet "lärande" i dessa sammanhang. Det är ingen motsättning till att jag och mina kollegor håller eller genomför "utbildningar". Men jag menar att, det är inte utbildningen(kursen) som är intressant eller utbildning(undervisning) som är avgörande. Den viktiga frågan är om den aktivitet vi ansvarar för och leder lyckas bidra till lärande. Min erfarenhet är att man måste ha en stor ödmjukhet inför vad det är som påverkar en människa till ny förståelse, motivation och handling. Det är självklart viktigt med en tydlig målbild för utbildningen och en genomtänkt struktur för innehållet. Mer avgörande är dock vilka frågor, värderingar och andra ingångsvärden som deltagaren bär med sig. För mig som kursledare gäller det att hitta det som är meningsfullt för deltagaren. Innehållet måste passa in i deltagarens nuvarande förståelse och tankar om det vi ska lära. Slutligen måste innehållet ha en koppling till vardagens praktik och tillämpning. Lärandet kan då uppstå när dessa tre pusselbitar samverkar. Om någon av dessa ska betraktas som mer viktig så är det deltagarens inställning i form av motivation, mening eller värdeupplevelse. Frågan om varför det vi ska lära är viktigt, vilka värden det leder till, är det som ger energi och framåtrörelse i lärandet. Därför står jag stadigt kvar i övertygelsen att det salutogena synsättet är en starkt värdegrundad idé. Den pekar på människans värde och betydelse. Det är i henne kunskapen förmågan och den goda viljan startar. Den sortens värden är avgörande både för individen och organisationen. Alltså ett hälsosynsätt är även ett pedagogiskt användbart synsätt. Det salutogena perspektivet kan bidra till värdeskapande på flera olika sätt. Allt fler organisationer och sammanhang inser detta och lyfter fram det i olika utvecklingssammanhang. Ledarskap, medarbetarskap och verksamhetsutveckling har vi varit inne på i flera år nu. Under 2013 tror jag på en fortsättning där det blir mer av detta tänkt också i förhållande till verksamhetens kunder, elever, deltagare och så vidare. Eller vad tror du själv? Nu går mitt tåg strax och då blir det en stund för annat skrivande. Allt gott! Anders